Lördag.
Skrev jag att jag kanske kunde lägga in bilder från hoppningen? Haha, ja det hade varit ett bra sätt att gör en "how-not-to-do-guide". Jag har inte hoppat på fem år och Mailan har inte heller hoppat på länge. Jag satte bara upp ett litet kryss och hon tassade fram och hoppade sen typ jämfota över. Kändes att hon nog skulle hoppa bättre om det varit högre. Hon tog det inte på allvar men med tanke på min egen hoppstil så ville jag inte höja.
Satan, jag är glad att ingen såg (förutom Sandra). Min sits var förjävlig, vinglig som gud vet vad och usch. Måste träna mer. Kan bara skratta åt spektaklet. Den fulaste gången var nog när jag skulle göra en volt bredvid hindret och Mailan hoppade utan att jag var beredd. Jag tog mig upp så jag inte slet henne i munnen men sitsen. Damnit, jag skäms bara av att tänka på det.
Nu blir det att träna mycket cavaletti och liknande ett tag så jag får lite stadigare sits och Mailan blir mer uppmärksam på vad som finns på marken. Så mina långsiktiga mål just nu är att få henne mer markuppmärksam och gärna sluta springa med huvudet i himlen. I skritt har jag fått henne att slappna av nu. Nu är det bara när hon blir uppjagad som huvudet är högre än mitt huvud i skritt. Traven fungerar ibland och och galoppen är ganska taskig faktiskt.
När man börjar trava så brukar det bli mest slängtrav innan man jobbat ihop henne. Jag vill ha fin trav DIREKT. Så om någon skulel komma och titta på oss nu när vi red skulle det nog se ganska osnyggt ut. Men om samma person hade sett oss för några månader sen skulle denne se de klara förbättringar som skett.
Jag är stolt över att Mailan går så mycket finare nu men jag är minst lika stolt över mig själv som lyckats med detta trots att jag inte ridit på så många år. Ibland kan det kännas hopplöst när jag ser framåt. Det kommer ta så himla lång tid. Men som jag sa till Alex och Sandra. Det är ändå roligt att ta en häst och börja from scratch för då är det så sjukt roligt med varje framsteg man gör.
Ibland kommer man hem från stallet och vill bara gråta MEN för det mesta så kommer man istället hem smålyrisk och pirrig i magen, speciellt sista tiden. Dessutom är jag så jävla envis. Jag slutar aldrig när det går dåligt. Det ska sluta bra om jag så måste traggla i timmar. Hittills har den metoden fungerat och det märks att Mailan tycker att det är roligt att jobba.
Som idag, jag är fortfarande helt pirrig av glädje för att hon idag galopperade på en rund volt helt i vänstergalopp. Inte ens lite korsgalopp. ;) Det är de små sakerna som gör det! Imorgon jobbar jag till sju och sen blir det stallet. Tänkte longera henne och träna på tempoväxlingar.
Satan, jag är glad att ingen såg (förutom Sandra). Min sits var förjävlig, vinglig som gud vet vad och usch. Måste träna mer. Kan bara skratta åt spektaklet. Den fulaste gången var nog när jag skulle göra en volt bredvid hindret och Mailan hoppade utan att jag var beredd. Jag tog mig upp så jag inte slet henne i munnen men sitsen. Damnit, jag skäms bara av att tänka på det.
Nu blir det att träna mycket cavaletti och liknande ett tag så jag får lite stadigare sits och Mailan blir mer uppmärksam på vad som finns på marken. Så mina långsiktiga mål just nu är att få henne mer markuppmärksam och gärna sluta springa med huvudet i himlen. I skritt har jag fått henne att slappna av nu. Nu är det bara när hon blir uppjagad som huvudet är högre än mitt huvud i skritt. Traven fungerar ibland och och galoppen är ganska taskig faktiskt.
När man börjar trava så brukar det bli mest slängtrav innan man jobbat ihop henne. Jag vill ha fin trav DIREKT. Så om någon skulel komma och titta på oss nu när vi red skulle det nog se ganska osnyggt ut. Men om samma person hade sett oss för några månader sen skulle denne se de klara förbättringar som skett.
Jag är stolt över att Mailan går så mycket finare nu men jag är minst lika stolt över mig själv som lyckats med detta trots att jag inte ridit på så många år. Ibland kan det kännas hopplöst när jag ser framåt. Det kommer ta så himla lång tid. Men som jag sa till Alex och Sandra. Det är ändå roligt att ta en häst och börja from scratch för då är det så sjukt roligt med varje framsteg man gör.
Ibland kommer man hem från stallet och vill bara gråta MEN för det mesta så kommer man istället hem smålyrisk och pirrig i magen, speciellt sista tiden. Dessutom är jag så jävla envis. Jag slutar aldrig när det går dåligt. Det ska sluta bra om jag så måste traggla i timmar. Hittills har den metoden fungerat och det märks att Mailan tycker att det är roligt att jobba.
Som idag, jag är fortfarande helt pirrig av glädje för att hon idag galopperade på en rund volt helt i vänstergalopp. Inte ens lite korsgalopp. ;) Det är de små sakerna som gör det! Imorgon jobbar jag till sju och sen blir det stallet. Tänkte longera henne och träna på tempoväxlingar.
Kommentarer
Trackback
